Även dem döva kan höra sina egna tankar

Sitter här framför mitt arkiv. Ett arkiv fyllt med minnen, händelser och gjorda val.

Varför sorterade jag inte allt på en och samma gång? Det är bara en enda röra alltihop och tyvärr är det enbart jag, killen med behörigheten till det här skåpet, som måste ta tag i arbetet.

Långt ner i arkivet finner jag bilder. Bilder på en figur jag inte längre känner igen. Vad hände med honom? Men vänta… Det här är inga gamla foton. Dem är nytagna men figuren är otydlig ändå. Jag skrattar åt honom, lägger in bilderna i ett album och markerar med ”Viktor från förr”.

Det känns bra att man kan blicka tillbaka och tänka på dem stunder som gjorde mig starkare och skapade mig. Jag var blott en lerklump från början som nu sakta tar form till en omtyckt skapelse. Nej jag kommer aldrig bli i samma klass som ”Mona Lisa” eller ”Guernica”, men jag hoppas ändå att resultatet i slutändan kommer bli en inspiration för många.

Skulle inte jag, som individ, lika gärna kunna vara en förebild för andra?
- Jo det skulle jag. Men om man skulle se ur alla perspektiv som finns så existerar det även brister som tillslut skulle innebära att folk har lika mycket rätt att inte se upp till mig.

Jag har hört att folk faktiskt ser upp till mig. Men vad skulle jag då ha som dem saknar? Ett liv? Två ben? Ögon? Humor?

Nej vi alla besitter något utav allt, MEN kunskapen om det varierar. Jag kan t.ex. vara mycket bättre på än någon på att skala potatis, men det är ju bara för att jag vet hur man ska skala den på bästa, snabbaste sätt.

Att försöka få maximal kunskap inom allt är som att försöka hoppa från ena till andra änden utav rymden på ett andetag. Du kommer inte ens klara av det om du så hade all världens syre. Förstår du vad jag menar? Nöj dig med det du besitter. Visst kan du bli smartare och klokare, men du kommer inte bli bäst. Ingen är bäst. Ordet ”bäst” betyder, enkelt sagt, ”bättre än alla andra”. Hur fan kan man vara det? Det går inte. Det finns bara olika sätt att jämföra, och oftast så blir resultaten varierande utifrån vilken frågar och om vad.

Det var här mitt arkiv blev kaos. Jag blev desperat efter kunskap om allt, och viljan att bli ”bäst” steg mig åt huvudet. Kraven på mig själv blev för höga och arkivet fylldes ständigt med halvdant gjorda arbeten som bara slängdes in i lådan.

Nu har jag införskaffat mig ett förråd där mina tankar, idéer, handlingar, minnen, ja allt ligger sorterat. Jag har blivit mer ordningsam och vet vilken låda jag ska ta fram för att få fram rätt sak.Nu jävlar är allt bra.

Nu flyter det på!