Var aldrig som alla andra.

Keyboardist, punkare, skatare, och nu – mig själv!
Vad är det som får en att gå igenom alla faser? Från början lirade jag gamla Golden Hits såsom ”34;an”, ”Varm Korv Boogie” med många fler, på min Casio-keyboard. Trots den fula pottfrisyren, de runda glasögonen och tjocka magen så var jag populär. Visst var jag djävulskt lik en 9-årig Harry Potter men min popularitet var inte framtrollad. Den var medfödd.

Det spelar egentligen ingen roll hur omtyckt eller framgångsrik man är. Så länge du inte vet vem du själv är så är du egentligen bara en pappmall. Du är enbart en tunn figur utan något större djup såsom 3D (ja jag var tvungen att väga in dagens spejsade teknologi i det hela här).

Vi män behöver vår mentor att följa och ta efter. Den där personen som står ut på ett bisarrt men ändå tryggsamt sätt. Utan min mentor irrade jag runt i en värld med ikoner, idoler, stilar, wannabe’s, hjältefigurer, andra vilseledda varelser. Jag var då en i mängden. Exakt som alla andra och lyssnade på alla. Det där kravet på mig som ungdom ökade och jag var snarast tvungen att hitta ”mig själv”. Att göra det under press är som att kastas ut i rymden ensam – det är du och ensamheten, endast.

När blev det trotsåldern för mig som 12-åring? Jag hade ingen större aning om dagens politik eller hur världen styrdes. Jag gick efter det som alla andra tyckte – ”Ner med Bush”, ”Störta regeringen”. Mina åsikter om det här var inte större än vad alla andras ”icke-politiskt-socialistiskt-insatta–folk” var. Men återigen var jag nu mitt i rymden och fann en planet att landa på. Jag kände direkt att det var fel atmosfär för mig. Här kunde jag inte andas. Men trots detta skulle denna planet vara en av de mest betydelsefullaste för mig. Jag tog nya tag, hoppade bort från planeten.

”Mr. Bergström to earth do you copy me”

Min nästa destination var en mildare plats men med ändå fyllt av tomma åsikter och demonstrationer. Ja mina damer och herrar, jag greppade tag i en bräda och flög fram! Nja, inte riktigt då. Låt oss säga att det enda på fyra hjul som passar mig bra är en bil. Det som fick mig att snabbt lämna detta ställe var att trots mina baggy jeans och stora hoodie så var det något som inte kändes rätt med det hela. Osäkerheten fick mig att fly.

”Testing, testing, Mr. Bergström to earth do you copy me now”

“Earth here, we can see you on our radar”

Jag började lira med Boarding Surface och fann att den musikstil vi körde på med var exakt det jag behövde för att få uttrycka mig själv rent musikaliskt via basen. Visst är det indie/alternativ rock/ post punk som är själva genren, men det är ingen klädstil för mig. Rocker, that’s my future!

Nej mina kära läsare, jag har ingen mentor som jag kan ta efter. Men jag kan säga att min pappa är min idol som jag ser upp till, men som jag ej efterföljer. Trots att de andra i bandet har en annorlunda klädstil än vad jag har så påverkar det inte mig som person. Klädstilen visar inte vem du är rent personlighetsmässigt. Du kan vara en gothare som gillar att klappa katter, eller en jazzmusiker som gärna gör inbrott på fredagar. Din stil är något som du finner dig själv i och känner dig bekväm med. Låter du någon påverka dig så låter du dem påverka ditt lugn och det är INTE okej. Stå upp för den du är och var jävligt stolt för det, för du är unik!